Jag tittade på Sexo caníbal av Jesus Franco häromdagen. Det är inte kannibalgenrens främsta pärla precis, men ändå klart sevärd om man tycker om filmer som är så dåliga att de helt enkelt bara är jävligt dåliga.
En nakenmodell (tror jag, det framgår nog aldrig vad hon egentligen är för något) blir kidnappad av ett gäng bovar och förs till en ö i väntan på att lösensumman ska betalas. På ön finns förstås en infödingsstam (vars medlemmar har olika etniciteter) som offrar unga kvinnor till sin kannibalgud.
Filmens största behållning är dock mannen som spelar den vietnamveteran som skickas till ön för att rädda flickan och blåsa kidnapparna på lösensumman. Hans namn är Al Cliver och han är farligt snygg. Se bara!
Dessutom är han ju lite smålik någon, lite iallafall, om några år kanske. Jag syftar förstås på mig själv.
Idag har jag suttit på uteserveringen på gyllentorget och druckit kaffe och läst bok (Dumskallarnas sammansvärjning) (22 kronor för en liten kopp med en påtår, det kunde jag fått ett halvt paket för om jag varit något som helst förnuftig och druckit eget kaffe ur en termos istället).
På vägen hem gick jag förbi en löjlig liten grå ”sportbil” som stod vid ett rödljus, jag blängde lite på den och den unge killen bakom ratten. Han såg att jag blängde och antog förmodligen att jag beundrade hans bil, inget kunde dock varit mer fel, och jag grämer mig över den lycka och stolthet han lär han känt – det var ett mycket olyckligt missförstånd.
I själva verket ville jag kasta en sten på hans bil, eller åtminstone repa den lite. ”Så bräcklig var den illusionen av framgång, lycka och status” skulle jag säga till honom , och så kan han sitta där i sin defekta bil och skämmas över att hans statusbubbla sprack bara någon petade lite på den.
Fast det är klart, det skulle jag ju aldrig våga så hans illusion kanske är ganska solid ändå.
Men varför detta agg mot små löjliga män i små löjliga bilar, är jag bitter?
Nej, det är jag inte. Jag är bara förbannad på att det finns människor som har mer pengar än vad de borde och att de sedan använder dessa pengar till att köpa idioters beundran och avund. Killen har köpt en pryl han inte behöver för att få bekräftelse, nej, jag är inte avundsjuk.
Det hävdas att jag är död. Min nekrolog finns att läsa här.
Tack Johannes, det känns fint att veta att jag har vänner som tar sig tid att hedra mitt minne med fin bild och dikt efter att jag gått bort. Att jag nu inte var död och det egentligen inte fanns något som pekade på det spelar ju ingen roll – det var väldigt fint.
Riksdagen sa nej till motioner från allmänna motionstiden 2008 och 2009 om cykelfrågor. Motionerna handlar bland annat om mål för cykelpolitiken och om infrastruktur för cykling, såsom krav på separata cykelvägar i anslutning till så kallade två-plus-ett-vägar. Många förslag gäller också ändrade regler för att underlätta cykeltrafik, till exempel genom att tillåta cykling i motsatt riktning på en enkelriktad gata.
Var ute på stan en sväng idag och drack några koppar kaffe. Huvudmålet var biblioteket eftersom jag behövde lämna tillbaka lite böcker men eftersom jag är ledig idag och inte har något särskilt att fylla min dag med så tog jag några dricka kaffe, läsa bok och vistas i befolkade rum-pauser på vägen. Det tog ett par timmar innan jag med kaffedarriga ben och urinblåsa som en medicinboll anlände till biblioteket. Jag hade inte någon femma till kissavgiften men som tur var så hade någon solidarisk besökare vridit om låset så att dörren inte kunde gå igen (en tjänst som jag givetvis återgäldade till vem som nu kom efter mig), annars hade det varit kris.
Inne på toaletten satte jag mig ner, utan att se efter vart jag satte mig, i piss! I vilken ställning folk väljer att utföra sina behov hemma bryr jag mig inte om – gör avföring i fosterställning eller kissa i spagat, det gör mig detsamma. Men på offentliga platser sitter man ner. Ingen man med penis kortare än att han i stående kan hänga ner den i vattnet kan förneka att det ibland hamnar stänk där det inte hör hemma.
Eftersom personen innan mig var medmänsklig nog att lämna dörren öppen så antar jag att pisspölen berodde på att han inte insett vilka konsekvenser ståkisseri får för de över 50% av befolkningen som föredrar att sittkissa, snarare än nonchalans, även om han inte ens bemödat sig att fälla upp sittringen – kanske ville han inte ta i den eftersom den kan varit kissig.
Jag föreslår en enkel lösning på detta problem av vilket kvinnor allt för länge lidit i det tysta (åtminstone vid bruk av unisextoaletter) och som sittkissande män lidit av i skamfull tystnad eftersom det länge ansetts bögigt att som kille föredra sittkissning, nästan lika skamligt som att torka framifrån, att vara en brunpung (eftersom även jag anser att framifråntork är förkastligt så vill jag, för att undvika missförstånd, flika in att jag inte är sådan). Jag föreslår att man skrotar den omoderna könsuppdelningen av toaletter och ersätter med en könsneutral sitt- och stå-uppdelning. Det löser dock bara problemet för manliga bajsare och sittkissare. Problemet kvarstår vid unisextoaletter, hur man ska göra där kan jag inte svara på, att sänka taket så man inte kan stå verkar lite omständigt. En början är åtminstone att fostra barn till sittkissning på dagis och liknande, det borde vara en självklarhet.
Klev upp redan klockan 7:30 imorse till min stora förvåning. Jag bestämde igår att jag skulle försöka komma upp tidigt och liksom rycka upp mig lite, för de senaste veckorna har jag tydligen stängt av huvudet helt och hållet och bara låtit tiden gå, överhuvudtaget inte brytt mig, fast jag trodde ju aldrig att jag faktiskt skulle ta mig ur sängen innan förmiddagen är över. Men det gjorde jag! Jag gick upp, fixade några mackor och kollade klart på förra helgens nascartävling. Sedan var det dags för en stor kopp kaffe och lite chatt & surf innan jag tog itu med min morgontoalett.
Och här sitter jag nu. Står starkt och stolt emot frestelsen att kolla på WEC 47 (World Extreme Cagefighting, svinhårt) och väntar på en buss som kan ta mig i riktning mot biblioteket.
Det är tvärstopp i näsan. Jag har sett på TV att det ska bero på att något är svullet inuti näsan men det tror jag inte en sekund på – det är snorproppar och det har jag vetat ända sen jag var liten. Då fasade jag för förkylningar; jag hade nämligen idiotiskt trånga örongångar, så ifall jag hade varit förkyld under dagen så kunde jag ge mig fan på att jag skulle vakna under natten med en outhärdlig smärta i ena örat.
Då var det inte mycket att göra. Det var bara att knalla in till mamma och säga meningen som för mig fortfarande är förknippad med den allra fruktansvärdaste dödsångest: ”Jag har ont i örat”; så fick man någon smärtstillande tablett, kanske lite nässpray och klara instruktioner om att ligga med huvudet högt, sen var det bara att lägga sig i sängen igen med det onda örat neråt (det kändes på något sätt som att trycket tröck (inte tryckte. Tröck) åt rätt håll då), försöka ligga still – ångeststånkandes som en döende ko – och vänta.
Plötsligt vaknade jag och hade inte ont längre vilket antagligen betyder att panodilen eller vad det nu var jag fick hjälpte även om jag var djupt övertygad om att skiten var helt värdelös då. Ibland var det alldeles konstigt grusigt blött i örat på morgonen, då hade tydligen trumhinnan spruckit läser jag nu, kunde jag ens höra då? Jag var i vilket fall väldigt glad att det var över.
Till slut fick jag några lustiga rör inopererade i öronen men det tyckte jag inte hjälpte ett skit det heller. Jag var helt maktlös inför detta ”ont i örat”.
Nu när jag är halvvägs till 50 år gammal så har jag inte dessa problem längre, tack och lov, men det är fortfarande djupt rotat i mig att man inte ska dra in snoret, för det är då man får ont i örat! Man ska snyta sig istället. Men nu kan jag inte snyta mig längre, näsan är så torr så det knastrar när jag klämmer åt, och ibland kommer det blod på pappret. Jag måste dra in – det här kommer gå åt helvete.
Ligger i sängen och lyssnar på Pain:Noise:March av Hjarnidaudi. Hostar lite ibland, jämrar mig, grinar illa av smärta i näsvingarna då jag måste snyta mig.
Munnen är öppen och andas tungt den vämjeliga stanken av sjukdom – ovanför den ligger mustaschen som en kladdig korv. Jag har inte börjat göra ifrån mig i sängen ännu, men det är bara en tidsfråga, muskelvärken blir bara värre och värre.
Jag mår inget bra. Jag är jätteförkyld. Igår kväll var det som värst – då nådde eländet den nivå då man inte längre bryr sig om att försöka hålla snorflödet under kontroll, utan bara använder en handduk för att ”torka bort det värsta”. Jag var näsinkontinent som rena rama dagisbarnet.
Att försöka somna var helt hopplöst så jag slog på en rulle istället, Nude for Satan, en italiensk erotikgothskräckis i slottmiljö. Jag hade ganska låga förhoppningar på den eftersom den lilla erfarenhet av erotikgothslottskräck jag har säger att det är en jävla skitgenre – men den här var faktiskt bra! En mycket stämningsfull liten historia tack vare det grymma soundtracket (ofta en fet drone med lite pianoplonk på) och dösnyggt foto.
Vad gäller dialogen så kan det ibland vara ytterst lite som skiljer kryptisk dialog och rent efterbliven dialog – Nude for Satan innehåller undantagslöst efterbliven dialog. Många gånger så dum så jag var nära att slå knut på hjärnan och kanske hade behövt genomgå operation för att trassla ut den igen.
Oh darling what is a memory, it’s just a fraction of time, a moment recovered from the vastnes of the past, and the past is no longer of this time, and time is silence, here there is no place for memories. Please, don’t think about the past or the present, just think about now.
Jag hittade bilden här nedanför på Wikimedia Commons. Uppladdaren hävdar att den föreställer kannibalistiska samer eller möjligtvis döingar som fallit offer för blodtörstiga kannibalsamer – jag har svårt att avgöra om de i bakgrunden står och visar upp sin liksamling eller om de i själva verket är döda, gumman ser ju onekligen ganska livlös ut.
Samer är ett gnälligt folk som kostar pengar och biter stackars renar i pungen men att de skulle ha ett mörkt förflutet som kannibaler är tyvärr lite för bra för att vara sant, dessutom ser gubben och gumman verkligen inte ut som samer. Så tyvärr är det nog bara att acceptera att samerna inte är kannibaler. Skit också.
Men om det nu inte är samer, vad är det då för ena och varför i helvete har de lagt lik på bordet? Efter en googling på ”russian cannibalism” så kunde jag konstatera att det rör sig om ett par som ertappats med att kidnappa barn och äta upp under den sovjetiska storsvälten 1921. Ett litet hopp tändes, kanske kan de vara samer ändå! Men tyvärr så kom de från Volgaområdet.
